Minns den här tiden ganska bra. När jag tittar bak så vill jag bara ge mig själv en bitchslap. Jag är inte stolt över hur jag var då. Jag kunde vara så kall och tänkte verkligen inte till när jag sa saker till andra. Jag hade förutfattade meningar om alla och var riktigt bitchig. Men mycket berodde nog på att jag var mitt i pubertets-rutschkanan och visste var jag hade mig själv riktigt. Jag hatade att visa mig svag och byggde en mur runt mig. Jag fattar verkligen inte hur jag kunde vara sånn. Det är antagligen därför jag är så öppensinnad idag. Jag hatar att döma människor, jag hatar väldigt få människor och blir inte ofta arg. Jag lärde mig liksom. Jag tycker all skitsnack är omoget, faktum är nog att de människor jag irriterar mig på är sådana som dömer andra och snackar skit om andra för att jag ser mitt 14-åriga jag i dem. Och jag hatar den bilden därför så gillar jag inte när andra snackar skit.